Korta fakta om avsnitten

Avsnitt 1 - Vad är osteoporos?

Osteoporos, eller benskörhet, innebär att skelettet blir skörare och risken för benbrott ökar. Men vad innebär det egentligen att ha osteoporos? Hur upptäcks sjukdomen och vad kan man göra åt den?

Vad händer i skelettet vid osteoporos?

Skelettet är kroppens bärande konstruktion. Det ger stadga, skyddar våra organ och gör det möjligt för oss att röra oss. Vid osteoporos minskar mängden benvävnad samtidigt som benets inre struktur förändras. Skelettet blir då mindre motståndskraftigt och kan lättare gå sönder.

En sjukdom som ofta inte känns

Osteoporos brukar beskrivas som en tyst sjukdom. Skelettet kan gradvis bli skörare under många år utan att man märker några symtom. För många blir därför ett benbrott det första tecknet på att något kan vara fel. En handledsfraktur efter ett vanligt fall kan till exempel vara en varningssignal. Det betyder inte automatiskt att personen har osteoporos, men det kan finnas anledning att undersöka skelettet och bedöma risken för fler frakturer.

Hur upptäcks osteoporos?

En osteoporosutredning består av flera delar. Läkaren går igenom tidigare frakturer, sjukdomar, läkemedel och andra faktorer som kan påverka skelettet. Ofta ingår blodprover och en bentäthetsmätning med DXA. Men bentätheten berättar inte allt. Två personer med samma bentäthet kan ha mycket olika risk att drabbas av en fraktur. Därför behöver man alltid bedöma den samlade frakturrisken.

Det finns behandling

Osteoporos innebär en ökad risk för frakturer, men det betyder inte att en fraktur är oundviklig. Det finns läkemedel som kan minska frakturrisken. Fysisk aktivitet, muskelstyrka, balans, god nutrition och åtgärder för att förebygga fall är också viktiga för benhälsan. Vilka åtgärder som behövs beror på den enskilda personens situation och risk.

Det viktigaste att komma ihåg: En fraktur efter ett lindrigt fall kan vara en signal om att skelettet behöver undersökas. Osteoporos går att utreda och behandla. Målet är att förebygga frakturer så att man kan fortsätta leva ett aktivt och självständigt liv.

I det första avsnittet av Osteoporospodden pratar läkarna Märit, Wafa och Kristina om vad osteoporos är, varför sjukdomen är viktig att upptäcka och vilken hjälp som finns.

Avsnitt 1 publicerades 20 oktober 2026.

Avsnitt 2 – Hur vet man om man har osteoporos?

Osteoporos ger sällan några tydliga symtom innan en fraktur inträffar. Hur kan man då veta om skelettet är skört? I det här avsnittet förklarar vi hur en osteoporosutredning går till och vad en bentäthetsmätning egentligen visar.

Vem behöver utredas för osteoporos?

I Sverige undersöks inte alla automatiskt för osteoporos när de uppnår en viss ålder. I stället försöker vården identifiera personer som har en ökad risk för frakturer. En viktig grupp är personer som har fått en så kallad lågenergifraktur, alltså ett benbrott efter ett relativt lindrigt fall eller annan liten belastning. Även hög ålder, tidigare frakturer, ärftlighet, vissa sjukdomar och läkemedel – särskilt längre behandling med kortison – kan ge anledning till utredning.

Vad är DXA?

DXA är en röntgenundersökning som används för att mäta bentätheten. Vid undersökningen ligger man på en brits medan apparaten mäter mängden benmineral, vanligtvis i ländryggen och höfterna. Undersökningen är smärtfri, går relativt snabbt och innebär en mycket låg stråldos.

Vad betyder T-score?

Resultatet från en DXA-mätning anges bland annat som ett T-score. T-score visar hur personens bentäthet förhåller sig till bentätheten hos en ung vuxen referensgrupp.

Hos kvinnor efter klimakteriet och män från 50 års ålder används följande gränser:

• T-score −1,0 eller högre: normal bentäthet.

• T-score mellan −1,0 och −2,5: låg bentäthet, ofta kallad osteopeni.

• T-score −2,5 eller lägre: uppfyller kriteriet för osteoporos.

Gränserna används vid diagnostik, men frakturrisken förändras gradvis. Det sker ingen plötslig biologisk förändring just vid T-score −2,5.

Bentäthet är inte samma sak som frakturrisk

En DXA-mätning är en viktig del av utredningen, men den kan inte ensam avgöra hur stor risken är att en person ska få en fraktur. Ålder, tidigare frakturer, sjukdomar, läkemedel och fallrisk har också betydelse. Ett hjälpmedel är FRAX, en kalkylator som uppskattar sannolikheten för höftfraktur och vissa andra osteoporosrelaterade frakturer under de kommande tio åren. FRAX kan användas med eller utan bentäthetsmätning, men resultatet är en uppskattning och inte en exakt förutsägelse för en enskild person.

Vad ingår mer i utredningen?

Förutom bentäthetsmätning kan utredningen omfatta blodprover och en genomgång av andra möjliga orsaker till ett skört skelett. Det är också viktigt att uppmärksamma eventuella kotfrakturer. Sådana kan ibland uppstå utan ett tydligt fall och ge diffusa symtom eller upptäckas först vid en röntgenundersökning.

Det viktigaste att komma ihåg: En osteoporosutredning handlar om mer än en DXA-siffra. Det är den samlade bedömningen av skelettet, tidigare frakturer och andra riskfaktorer som avgör vilken hjälp och behandling en person behöver.

I Avsnitt 2 förklarar Märit, Wafa och Kristina hur DXA fungerar, vad T-score betyder och hur läkare bedömer risken för framtida frakturer.

Avsnitt 2 publicerades 20 okt 2026.

Avsnitt 3 – Skelettet är levande

Skelettet kan verka som en hård och oföränderlig konstruktion. Men i själva verket är benvävnaden levande och förändras under hela livet. Hur fungerar det, och varför blir skelettet skörare när vi blir äldre?

Skelettet byggs om hela tiden

Benvävnaden förnyas ständigt genom en process där gammalt ben bryts ner och nytt ben byggs upp.

Tre typer av benceller har särskilt viktiga uppgifter:

• Osteoklaster bryter ner gammal benvävnad.

• Osteoblaster bygger upp ny benvävnad.

• Osteocyter finns inne i benvävnaden och hjälper till att registrera belastning och reglera benomsättningen.

Man kan likna det vid en byggarbetsplats där ett rivningslag och ett bygglag hela tiden arbetar tillsammans. För att skelettet ska behålla sin styrka behöver nedbrytning och uppbyggnad vara i balans.

Vi bygger upp ett skelettkapital

Under barndomen och ungdomsåren byggs skelettet upp. Benmassan ökar och vi når så småningom vår högsta benmassa, ibland kallad peak bone mass. Hur mycket benmassa vi lyckas bygga upp påverkas till stor del av genetiken, men också av hormoner, fysisk aktivitet, nutrition och hälsa under uppväxten. Det kan beskrivas som ett skelettkapital som vi tar med oss in i vuxenlivet.

Varför förlorar vi ben med åren?

När vi blir äldre förändras balansen mellan nedbrytning och uppbyggnad. Under många ombyggnadsomgångar kan lite mer ben brytas ner än vad som byggs tillbaka. Hos kvinnor har östrogen en särskilt viktig betydelse. När östrogennivåerna sjunker i samband med klimakteriet ökar benomsättningen och benförlusten kan gå snabbare. Men benförlust beror inte bara på ålder och klimakterium. Även inflammatoriska sjukdomar, vissa cancerbehandlingar, kortisonbehandling, långvarig inaktivitet och andra faktorer kan påverka skelettet. Osteoporos är därför inte enbart en kvinnosjukdom.

Skelettet behöver belastning och näring

Fysisk aktivitet påverkar skelettet genom den belastning som uppstår när vi rör oss och när musklerna arbetar. Styrka och balans är också viktiga eftersom de kan bidra till att minska risken för fall. Skelettet behöver dessutom tillräckligt med näring, bland annat protein, kalcium och D-vitamin. Det finns däremot inget enskilt livsmedel eller någon enskild träningsform som ensam avgör hur starkt skelettet blir.

Benets konstruktion spelar också roll

Skelettet består av både kompakt benvävnad, som bildar ett starkt yttre skal, och trabekulärt ben, som är uppbyggt av ett nätverk av tunna benbalkar. Det trabekulära benet har hög benomsättning och kan påverkas tidigt vid benförlust. Vid osteoporos kan både mängden benvävnad minska och själva nätverket försämras. Det gör skelettet skörare.

Det viktigaste att komma ihåg: Skelettet är inte en färdig konstruktion som förblir likadan genom livet. Det byggs upp, bryts ner och anpassar sig ständigt. Hur starkt skelettet är beror både på hur mycket ben vi har och hur benvävnaden är uppbyggd.

I Avsnitt 3 tar Märit, Wafa och Kristina med lyssnaren in i skelettet och förklarar hur benvävnaden fungerar, vad som påverkar benhälsan och varför osteoporos kan utvecklas.

Avsnitt 3 publicerades 20 oktober 2026.

Avsnitt 4 – Lågenergifrakturer: när en fraktur blir en varningssignal

Ett brutet ben kan bero på otur. Men ibland är frakturen ett tecken på att skelettet har blivit skörare. En lågenergifraktur kan därför vara en viktig varningssignal – och en möjlighet att förebygga framtida benbrott.

Vad är en lågenergifraktur?

n lågenergifraktur är ett benbrott som uppstår efter en relativt liten belastning, vanligtvis motsvarande ett fall från stående höjd eller lägre. Det kan till exempel handla om att man snubblar hemma, halkar på golvet eller faller när man är ute och går. En sådan fraktur betyder inte automatiskt att man har osteoporos. Men den kan vara ett tecken på att skelettet är skörare än förväntat. Därför är det viktigt att inte bara behandla själva frakturen utan också fundera över varför den uppstod.

Vilka frakturer är vanliga vid osteoporos?

Några av de vanligaste osteoporosrelaterade frakturerna är:

• Handledsfraktur

• Fraktur i överarmen nära axeln

• Kotfraktur

• Höftfraktur

Men i princip alla andra frakturer kan ha samband med osteoporos. Vilken typ av fraktur man drabbas av påverkas både av skelettets styrka och hur fallet går till. En person som faller framåt och tar emot sig med handen kan bryta handleden. Hos äldre kan försämrad balans, minskad muskelstyrka och långsammare reaktioner göra att man i stället faller åt sidan och slår i höften.

Höftfrakturer kan få stora konsekvenser

En höftfraktur är en allvarlig skada, särskilt hos äldre personer. Frakturen behöver vanligtvis opereras och följs av rehabilitering för att återfå rörlighet och funktion. Många återhämtar sig bra, men inte alla kommer tillbaka till samma funktionsnivå som tidigare. En höftfraktur kan leda till ökat behov av hjälp i vardagen och minskad självständighet.

Höftfrakturer är också förknippade med ökad dödlighet. Sambandet påverkas både av frakturen och av att många som drabbas är äldre och har andra sjukdomar. Frakturen kan alltså bli början på en ond spiral. Att förebygga höftfrakturer handlar därför om betydligt mer än att undvika ett benbrott. Det handlar också om att bevara funktion, rörlighet och livskvalitet.

Kotfrakturer kan vara svåra att upptäcka

En kotfraktur, även kallad kotkompression, innebär att en ryggkota har fått en fraktur och tryckts ihop. Till skillnad från många andra frakturer behöver en kotfraktur inte uppstå vid ett tydligt fall. Om skelettet är mycket skört kan den uppkomma vid liten belastning. En del får plötslig och kraftig ryggsmärta. Andra får mer diffusa besvär eller märker först senare att de har blivit kortare. Vissa kotfrakturer upptäcks av en slump vid en röntgenundersökning. Kotfrakturer är viktiga att upptäcka eftersom de kan påverka livskvaliteten och innebär en ökad risk för ytterligare frakturer.

Den första frakturen är en möjlighet att förebygga nästa

En tidigare fraktur är en av de viktigaste riskfaktorerna för att få ytterligare frakturer. Risken för en ny fraktur är ofta särskilt hög under de närmaste åren efter den första. Därför behöver vården inte bara behandla benbrottet utan också bedöma om personen har osteoporos eller förhöjd frakturrisk. Detta kallas sekundärprevention – att försöka förhindra att något som redan har hänt inträffar igen. Utredningen kan omfatta en genomgång av riskfaktorer, bentäthetsmätning och andra undersökningar. Beroende på risknivån kan läkemedelsbehandling, fallförebyggande åtgärder och träning bli aktuella.

Vården behöver fånga upp patienterna

I Sverige rekommenderas så kallade frakturkedjor, där personer som har fått en misstänkt osteoporosrelaterad fraktur systematiskt identifieras och erbjuds riskbedömning, utredning och behandling när det behövs. Det står inskrivet med mycket hög prioritet i Socialstyrelsens riktlinjer för osteoporosvård. Tanken är att patienten inte själv ska behöva känna till sambandet mellan frakturer och osteoporos för att få rätt hjälp.

Det viktigaste att komma ihåg: En lågenergifraktur är inte ett bevis på osteoporos, men den kan vara en viktig varningssignal. Den första frakturen kan ge möjlighet att upptäcka ett skört skelett och minska risken för nästa.

I Avsnitt 4 pratar Märit, Wafa och Kristina om olika typer av lågenergifrakturer, deras konsekvenser och varför en fraktur aldrig bör bli en bortglömd varningssignal.

Avsnitt 4 publicerades 3 november 2026.